Föreläsning med Anita Norrblom: Hur dömer domaren?

Ett 20-tal nyfikna personer hade mött upp i Solna Bibliotek lördagen den 21/2. Vi ville alla veta – hur dömer egentligen jaktprovsdomaren?? (Det kan ju ibland skilja sig från vad alla experter i publiken tycker…)

För att vi skulle komma i stämning målade Anita upp bilden av den nervöse jaktprovsdeltagaren som efter en sömnlös natt är tvungen att gå upp kl 4 på morgonen för att komma i tid till jaktprovet som ligger många mil bort, som känner illamåendet som gör det omöjligt att få i sig någon frukost, som kör fel väg och som svär över arrangörer som ej sätter upp skyltar (fast det långt före provplatsen flaggar färggranna SSRK-skyltar i ögonhöjd.) Väl framme känns benen som gelé, knäna skakar som asplöv och man undrar varför man frivilligt betalat 275:- i startavgift för allt detta. Om den stackars hunden har ett sådant drivankare i andra änden snöret, kan den ofta efteråt få höra kommentaren ”Så har han aldrig gjort förut!”. Undra på det – han har aldrig förut varit så utlämnad åt sig själv heller…

Anita ansåg att hundens största belastning ofta är husse/matte, och ville med detta föredrag få oss att förstå att det är hundens arvsanlag som i detta sammanhang bedöms och inte vi som förare. Alla drog en lättnadens suck och förstod att det alltså är uppfödaren man kan skylla på! För att understryka detta läste Anita upp paragraf 1 i jaktprovsreglerna. Där stod att läsa om jaktprovets ändamål: ”Att under jägarmässiga former bedöma deltagande hundars jaktegenskaper till ledning för avelsarbetet.”

Sedan skissade Anita upp ett tänkt jaktprov i ukl/nkl. Domaren iakttar hur hunden uppför sig ända från första hälsning med föraren. Hon lugnade oss med att det inte är världskatastrof ifall hunden redan vid första transport plötsligt befinner sig långt framför skytten utan dig. Domaren ser då att hunden vill arbeta. Men det gäller också att visa för domaren att inkallningen fungerar utan alltför stora åthävor, att hunden vill samarbeta med sin förare. I stort sett kan du göra precis som på träning så länge domaren inte säger något. Stå alltså inte som fastväxt i marken när du kan hjälpa hunden att utnyttja vinden genom att röra på dig vid fria söket. Skicka inte hunden för snabbt på markeringar i tron att du hjälper den, utan låt synminnet ”fastna” först. Det är även tillåtet att vifta iväg hunden med handen åt rätt håll. Det du inte får göra är att ha fysisk kontakt/klappa hunden och inte heller ge godis. Man imponerar inte på domaren om man efter avlämning slänger viltet över axeln. Behandla viltet med respekt och lägg ned det snyggt och prydligt.

Den allra viktigaste stationen var det fria söket, där man vill se söklust och bra marktäckning. Man vill se att hunden följer upp vittringar och är dirigerbar genom att få den att söka i viss riktning. Domaren kan när som helst lägga till, minska eller ändra provets utformning för olika hundar. Allt för att vara helt säker på att ha sett det som ska betygssättas. Tanken svindlar för oss bruks- och lydnadsmänniskor som är vana vid ett mycket statiskt provupplägg.

Åhörarna denna lördag var mycket aktiva och kom med många frågor som benades ut allteftersom. Det gällde t ex byte av vilt, apportgrepp, avlämningar. En samfälld åsikt var att provledningar gärna kunde vara lite strängare med att hålla publiken på lagom avstånd från jaktprovsekipagen. Du har rätt att be publiken backa, men hur många vågar göra det? Anita tyckte inte man behövde vänta att starta sin hund tills den dag man var helt säker på att den kunde ta hem ett första-pris. Jaktprov är ingen tävling. Man kan behöva checka av hur träningen håller med den störning som ett jaktprov innebär.

Alla hundar har inte förutsättningar att bli jakthundar. De kanske mår bättre av att hålla på med något helt annat. Ibland vet man ju ändå själv hundens kvalitet trots att man inte lyckats visa det på jaktprov. Anita erkände utan omsvep att hon ledde noll-ligan med 11 raka nollor i ökl med en hund som så småningom lyckades få pris i elitklass. Ibland kan alltså envishet löna sig. Passiviteten ska prövas efter provet. Ett bra tips om du har en hund som gärna vill vara med en gång till är att stå bredvid sin sittande hund i kort koppel. Titta rakt fram och inte på hunden. Kommunicera ej med den eftersom den då gärna kommunicerar tillbaka.

Vi gick igenom jaktprovsreglernas paragraf 8, 9 och 10. Paragraf 13 beskrev vad unghundsklassen vill få fram – en hund med mycket god arbetsvillighet, apporteringsglädje och samarbetsvilja. Det framkom vid flera tillfällen att Anita (labradoruppfödare) fascinerades av våra flattar som ofta spontant gör helt oväntade saker. Det kan ofta vara både spännande och roligt att starta sin flat på prov p g a deras oförutsägbarhet. Hon avslutade föredraget med att uppmana oss att inte må illa, utan ha roligt på jaktprov!

Tack Anita för en mycket trevlig och lärorik lördag! Stort tack även till arrangören FRK/Ö med ”förare” Carina Lundin som anordnade detta trevliga föredrag och bjöd på kaffe med hembakt i pausen. Vi ser fram emot nästa föredrag i Solna då Lasse Johnsson ska bena ut skillnaderna för oss med A-, B- och C-prov.

Annika Månsson