Föreläsning med Lasse Johnsson

Föreläsning med Lasse Johnsson: A-prov & C-prov

Tre veckor efter Anita Norrbloms föreläsning i Solna Bibliotek om hur domaren dömer på B-prov, var det Lasse Johnssons tur lördag 13/3 –04 att lära oss vad A- och C-prov innebär. Lasse har en gedigen bakgrund både som hundförare, instruktör och domare. Han har sedan 70-talet fört fram flatcoated, labrador och golden retriever till jaktprovschampionat och även tränat övriga retriever- och spanielraser. Just nu har han labrador, jaktcocker och engelsk setter i sin ägo.

Spaniel och retriever i samma arbetslag

Lasse tycker absolut att spaniel och retriever hör ihop. Det optimala när man själv går ut på jakt är att ha en spaniel som söker och stöter småvilt i närområdet samtidigt som man har en retriever gående vid sin vänstra sida, beredd att markera och apportera skjutet vilt även på långa avstånd. Stadgan på retrievern ska vara så befäst att man faktiskt kan glömma bort att den går där. Likaså befäster man stadgan på spanieln genom att den inte så ofta får apportera efter att den stött upp en fågel eller en kanin, utan snabbt sätter sig vid skott eller stoppsignal.

Var rädda om grundegenskaperna!

Att jaktträna sin retriever enbart med dummys är absolut ett bättre alternativ mot att inte apporteringsträna den alls. Lasse har haft många kurser och tycker det är vår skyldighet att träna även om man inte jagar. Han anser att vi avlar bort grundegenskaperna om vi enbart låter hundarna vara braskuddar, som de tyvärr anpassar sig till. Det är ju p g a deras goda egenskaper som jakthundar (följsamma, sociala och arbetsvilliga med ”på- och av-knapp”) som de blivit så populära sällskapshundar.

Historia

Bakgrunden till varför retrievern skapades var att man uppfann ett snabbladdat hagelvapen då man dessutom kunde använda sig av dubbla bössor. Pointer och spaniel fungerade inte så bra till apportering vid många fällda vilt då de även intresserade sig för levande vilt, vilket retrievern förhöll sig lugn till. Från början använde man falkar till att ”apportera” efter att pointern eller spanieln stött vilt. Denna jaktform är nu förbjuden i Sverige men förekommer fortfarande i England och Asien. Curlycoated och flatcoated retriever är de äldsta retrieverraserna. Sedan kom labrador och så småningom golden retriever. Den första fieldtrial-vinnaren i England var en flat. På 20-talet vann en korsning lab/flat Championship 3 år i rad.

Svenska Spaniel & Retrieverklubben

SSRK bildades 1945, och då hade man samma prov för både spaniel och retriever i Sverige. Eftersom det i Sverige inte fanns samma viltrikedom som i England var det svårt att genomföra fältprov, trots att man på de stora godsen i Mälardalen kunde sätta ut fågel och där biotopen dessutom passade. 1957 anordnades rena retrieverprov i stationssystem (som working-test) med flera domare. Fram till 70-talet hade man segrarklass i elit där bara vinnaren fick cert. Fr o m 1976 började man med egenskapsprov som i princip är lika som dagens B-prov, fast vi nu försöker göra dem lite mer jaktlika. De internationella proven i Sverige genomfördes från början också som vanliga B-prov trots att det står i reglerna att det skall vara praktisk jakt. Detta rättades till fr o m 1994 då Jaktkassan bildades. Det har blåst både med- och motvind kring Jaktkassan, trots att man från början ville kalla det för SSRK´s Utvecklingsavdelning. Samtidigt kom nu working-test (prov med dummys i stationsform) och A-prov (praktisk jakt) och man drog igång på allvar. Under 2003 ordnade man 70 starter i elitklass och 66 kvalificeringsstarter på A-prov.

I Sverige har vi 17 A-domare (dömer nationella A-prov) varav 6 st är FCI-domare, bl a Lasse (som även får döma på internationella prov). Dessutom har vi ca 35-40 B-domare som alltså dömer våra vanligaste kallviltsprov (B-prov). B-domare får även döma A-prov tillsammans med A-domare som alltid har huvudansvaret för bedömningarna.

Fieldtrial/A-prov

Ofta går det till så att man driver ut fåglar ur en såt eller damm och på lämpliga platser står skyttar samt hundekipagen utplacerade. I England har man s k walk-up där spaniels arbetar framför linjen med hundekipage, skyttar och domare. De stöter upp viltet som skjuts och apporteras i tur och ordning av de retriever som går på linjen. Hundar som väntar på sin tur förs kopplade bakom linjen. ”Koppel på” är en signal för hunden att den inte är i arbete, och behöver därigenom inte markera allt som skjuts. Lasse ansåg att det bästa är om båda sorternas jaktsituation kan anordnas. I Sverige låter man 4 ekipage i taget göra en walk-up, med två domare för varje par. Där bedöms bl a följsamhet och stadga, markeringsförmåga och att hunden kan ta dirigeringar. Sedan delas paren upp på var sina domare och skyttar, och paren får växelvis göra sök- och vattenarbete. I finalen bedöms alla 4 ekipagen tillsammans igen.

I England döms hela gruppen tillsammans hela tiden. Det är möjligt att ha 3 domare. I Sverige är det bestämt att det ska finnas 2 klasser. I England finns det 3 klasser enl följande:

Open Stake (vår elitklass) där det även finns en kvalitetsbit med. Trots vinst (med t ex ”very good”) så kanske man inte kan få cert.

Novis Stake – måste man vinna för att få starta i Open Stake.

All Age Stake (ungefär som vår nkl) – för de som startat många gånger på Novis Stake.

De fyra hundar som går på linjen har var sitt startnummer, och det är alltid lägsta startnumret som börjar apportera. Vid sidan eller bakom linjen går den grupp hundekipage som väntar på sin tur. Där finns också två stewards som håller ordning på vem som är på tur. Linjen kan ibland vara 50-60 m bred men beroende på terräng kan den ibland vara ända upp till 100-150 m bred.

När hunden apporterat 2 gånger får nästa fylla på med nr 5, 6 o s v. Man kan ha tur eller otur med svåra apporter, där de hundar som fått svårast apporter bedöms upp till ett bättre betyg. Betygsskalan är ”excellent”, ”very good”, ”good” eller inget betyg alls.

I Sverige finns en kvalificeringsklass ( kkl), bedöms och genomförs annorlunda än elitklassen. Man måste ha fått ett 1:a-pris i ökl på B-prov för att få starta i kvalificeringsklass (som praktiskt prov). Förare och hund är med på en jakt där det fälls fågel och syftet är att visa att hunden kan markera, söka och dirigeras. Tidigare tyckte man att minst 3 provhundar skulle starta samtidigt, men sedan insåg man att det ju räcker om fler apportörer finns med på provet men som inte behöver vara provhundar.

I kvalificeringsklassen finns ingen konkurrens hundarna emellan. Eye-wipeing förekommer t ex inte. (Elitklassens ”eye-wipe” betyder att en annan hund hittar ett vilt som den/de andra varit på platsen och sökt men missat. Om ingen hund hittar så kan domaren själv gå ut och eye-wipe:a hundarna!) Man har 1 eller 2 domare. Betyget kan bli godkänt eller icke godkänt. Provhundarna får lite ”enklare” uppgifter än vad som i dagens läge förekommer på praktiskt jaktprov (för våra championat). Ibland kan domaren ”stänga boken” under någon situation på jakten. Hunden är då ej under bedömning just då. För att bli godkänd måste hunden få ett visst antal apporteringstillfällen annars erbjuds den att delta vid ett annat prov. Alla som ville starta förra året i kkl fick inte göra det. Men Lasse tyckte att det inte skulle vara några större problem att ordna det. Ibland köper SSRK jakter ihop med sponsring, och ibland kan det fixas gratis. Klubben har genomfört detta i östra, södra och västra regionen samt i Östergötland. Bäst går detta att ordna i Skåne, Södermanland och Uppland.

I elitklassen (ekl), använder vi oss ofta av spaniels som går före och stöter tillsammans med 6 skyttar. När man går på linjen säger man ”fot” till hunden en gång. Efter halt får man upprepa kommandot vid igångsättning men hunden ska i övrigt vara följsam vid förarens sida utan upprepade kommandon. Både föraren och hunden ska ju markera var viltet fallit, och då finns inte utrymme för att behöva gå och kontrollera om hunden är kvar vid sidan. I första omgången ska varje hund få 2 apporter var. Ett gravt fel är om en hund blir eye-wiped. I omgång nr 2 går hundarna för de 2 andra domarna.

Ett annat specialuttryck är ”first dog down” som betyder att första hunden som skickas ut på en markering inte hittar apporten. Hunden döms då ned i betygsskalan. Även om andra hundar som skickas ut att söka inte heller hittar, så är det bara den första hunden som får minusbetyg för ”first dog down”. Detta förekommer oftast på en s k ”runner” (skadad fågel som förflyttat sig) eller när viltet ligger mycket svårt till. Ofta pekar skytten ut nedslagsplatsen om möjligt.

Lasse fortsatte beskriva situationer som kunde uppstå under provets gång och förklarade även betygsystemet för varje enskilt apporteringstillfälle. Betygen kunde vara A+ (ofta en ”runner”, extremt svår), A (en perfekt apportering), A- (mindre bra), B (olydig, missar) och F (= fel, gnäller o s v – åker därmed ut). Dessutom finns det mellanbetyg för A med en ”nock up” eller ”nock down”.

För att rätt kunna bedöma ställer sig oftast domare A till höger om hund och förare för att observera mer än han hinner anteckna. Domare B skriver mera och tittar även på omständigheterna. Vid den slutliga bedömningen jämför man inte bara betygen utan läser även alla anteckningar för att kunna jämför svårigheterna.

Vad gäller knallande/tjuvstartande hundar så är det stor skillnad i bedömningen på A-provets kvalificeringsklass resp elitklass.

Skillnad B- och A-prov

På B-prov vill vi se att hunden själv ska klara av markeringsarbete utan hjälp av föraren.

På A-prov ska fälld fågel in så fort som möjligt. Om föraren markerat nedslaget är det tillåtet att hjälpa hunden. Man vill inte ha en hund som söker över stort markområde. Då kan hunden störa och skrämma bort fåglar på ”jungfrulig mark” för tidigt. Skytten får inte skjuta över arbetande hund.

Idealiskt är om föraren kan dirigera ut hunden med bra fart till markeringen och när söksignal blåses sätter hunden ner näsan i marken och börjar söka på ett litet område. På detta sätt är det ju inte föraren som hittar fågeln åt hunden. Det är hunden som ska söka när signalen kommer. En risk med detta sätt att träna är att vi kan få alldeles för osjälvständiga hundar.

Våra stora fria sök på B-prov påminner ju mer om ett eftersök när jakten upphört. Men engelsmännen skakar bara på huvudet åt denna sökform…

Working test/C-prov

Man har diskuterat att genomföra elitklassen på B-prov med dummys eftersom hundarna vid de tidigare proven bevisat att de kan apportera vilt. Vissa tankar har även förekommit om att endast ha ukl/nkl och ökl. Elitklassen skulle då tillkomma som tävlingsklass. B-proven måste vara kvar, men med A-proven som komplement.

I dessa dagar kan det så småningom finnas risk för förbud mot B-prov, så som det redan blivit bestämt i Tyskland. Då har vi kvar working testen/C-proven.

För ett jaktprovschampionat kanske det nuvarande praktiska jaktprovet försvinner och ersätts med ett godkänt betyg i kvalificeringsklass. Det finns vissa planer på att införa ett B-provschampionat enligt gamla modellen. För att erhålla A-provschampionat ska hunden vinna ett prov i elitklass och få cert, eller få 2 st CK och ha kommit på 2:a eller 3:e plats.

Lasse Johnsson trodde att working test var något som låg i tiden och skulle komma mer och mer framöver. Kjell Bräster och Lasse har visat för Naturvårdsverket att detta går att genomföra så att det går att få dispens året runt. Slutdatum för provsäsongen är trots detta 15/5 (1/6) – 31/7, då inga prov följaktligen genomförs. Eftersom det inte behövs så stort markområde till working test och markstörningarna därmed blir begränsade, har man kommit fram till att working test och kurser ska kunna genomföras även hela sommaren. Eventuellt kan detta komma till stånd så småningom och då meddelar arrangören bara SSRK:s jaktprovssekreterare eller rasklubben vart det ska ske.

Man har även tankar på att införa working test som officiell tävlingsform, ev kunna utse Working Test Champion. Det finns internationella working test-regler (FCI-regler) och riktlinjer för de olika klassuppdelningarna där 75 % av poängen bestämmer om hunden t ex tillhör nkl, ökl eller elit.

Ett working test är relativt lättarrangerat. Man behöver inte så mycket mark och det består ofta av 5 stationer (markering, dirigering, sök, vattenarbete och t ex stadga). För att få slutpoäng räknar man ut genomsnittspoängen, fast man bör även ha en minimipoäng för varje station. En hund som t ex nollat en station ska inte kunna vinna även om den genomfört de andra stationerna perfekt.

Besöka fieldtrial i England

Lasse Johnsson rekommenderade att istället för att trängas på Championship, besöka andra fältprov där det oftast inte finns någon publik alls. Man tar kontakt med jaktprovssekreteraren för aktuellt provtillfälle. Det är t o m kanske möjligt att få gå med på linjen. Om man vill anmäla sig till fieldtrial i England måste man vara medlem i arrangerande klubb. Det finns 70 st i England!

Vågar jag anmäla mig till A-prov?

Lasses åsikt var att de allra flesta hundar som går bra på B-prov också går bra på A-prov. Dock får man se upp med hundar vars stressnivå utmynnar i pip och gnäll eftersom ett riktigt jaktprov kan tagga upp hunden ytterligare. I övrigt är det inte speciellt svårt och krångligt. Hunden ska hämta fåglar!

I SSRK Östra avdelningen är det Karin Thunander som tar emot anmälan till höstens jakter/A-prov. Vid varje prov bedöms 1-4 hundar. Dessutom finns andra apportörer med. Ett frågetecken är ännu så länge om publik får närvara.

Det här var några otroligt givande och informativa timmar. Tiden gick fort. Vi 20-25 personer som lyssnade på Lasse insåg hans enorma kunskap och erfarenhet i ämnet och är mycket glada över att han ville dela med sig av denna till oss. Tack också FRK/Ö och utbildningsansvarig Cina Lundin för denna föreläsningsserie om jaktprovsformer. Även denna gång bjöds det på kaffe och gott hembakat bröd!