MIN SYN

PÅ SAKEN

I huvudet på en lurvig sökmotor

 

 

»När husse steg in i bilen

 osade han rakvatten och schampo

 så jag anade att det handlade om ett

specialuppdrag.«

 

Dizel, prisad narkotikajägare

Dizel tar tillfället i akt och tackar sin husse Janne Lindgren.

– Han är en juste kompis… kör bil rätt bra och serverar mat med jämna mellanrum.

Och så har han vett att hålla sig undan när jag jobbar.

 

Väntan känns lång här bak i bilen.

Redan på morgonen förstod jag att det inte skulle bli en vanlig dag på anstalten Skänninge.

När husse steg in i bilen osade han rakvatten och schampo så jag anade att det handlade om ett specialuppdrag.

Jag hade rätt.

 Istället för gnissel från anstaltsgrinden och en entonig röst i porttelefonen så följde en lång bilresa i nordöstlig riktning.

Jag genomled en lång men händelselös resa och mina förväntningar steg allt efter att asfalten lades bakom oss.

Lyckades slumra till och vaknade först i närheten av anstalten Hall. Men vi svängde aldrig av E4an, och min arbetslusta väcktes.

Jag meddelade husse att jag var beredd på hårt arbete.

Vi snackade lite om hur bra och vacker jag är, och så lade vi upp en strategi inför det kommande jobbet.

 Jag slutade gny, ställde mig upp och skällde till för att signalera att jag är redo för stordåd.

När vi svängde in på Tullskolan utanför Norrtälje förstod jag att det skulle bli konkurrens: Här fanns både norska tikar och danska killar!

Nordiskt mästerskap. Ja, ja, kalla det vad ni vill, jobbet är detsamma och tävling passar mitt kynne.

Att jaga byten är livet! Och tävling på internationell nivå är ju extra spännande.

Vi sökte narkotika i små rum, i bagage, i en verkstad och utomhus.

Sen var det ett lydnadsprov, det är inte lika kul. Man hittar ju inget och så gillar jag inte att lyda order, man är väl ingen robot heller.

Det gäller att hitta mest och jag är bra, faktiskt i min glans dagar. Jag föddes för fyra och ett halvt människoår sedan.

Det är drygt 36 i hundår, vilket betyder erfaren och mogen, men med unghundens spänst och energi.

Har blivit lite mer självsäker med åren, främst tack vare mina framgångar i yrket.

Någon sprängämneshund blev jag aldrig, som tur är, man kan ju aldrig vara säker på att få behålla alla kroppsdelar intakta.

Fast, ve och fasa – amputeringar sker ändå.

På hundskolan i Sollefteå ansågs jag vara stökig och inte tillräckligt fokuserad på arbetsuppgiften.

Den uppfattningen kostade mig mina testiklar. Men ärligt talat, nu gillar jag att koncentrera mig på andra lustar.

Att jaga gummislang till exempel. Inte ens en löpande norsk tikkan locka mig från huvuduppdraget: att hitta knarkgömmor.

Finner jag något får jag beröm av husse och lite kel.

Hur det gick i tävlingen? Ja, vi vann naturligtvis.

Jag är nordisk mästare. Hade ni trott nåt annat? DIZEL anstalten Skänninge.

 

Läs mer om nordiskt mästerskap för narkotikahundar på www. kriminalvarden.se